”Hur mår du egentligen, Robert?”

Denna fråga har många av mina vänner ställt till mig. Har väl försökt att få det att låta som jag har mått bättre än vad jag egentligen gjort, men börjar nog förstå att de flesta genomskådat det. Det är en väldigt fin fråga, och det värmer alltid när någon frågar mig det.

Har varit in en sämre del av mitt liv ett tag. Det började med mina högskolestudier i Systemvetenskap. Utbildningen helt ok, jag gillade den. Dock så blev inte studieperioden så bra. Kände att man körde något klassgäng, som nästan hela klassen accepterades i. Studierna kantades utav en stor känsla av utanförskap. Det är något som har påverkat mig väldigt mycket. Känslan av att inte duga till, inte vara accepterad…

Utfrysningen blev som värst mot slutet av den treåriga utbildningen. De kom att bli så att år 2016/2017 blev det värsta perioden i mitt liv. Tappade det mesta av studiemotivationen, vilket absolut inte är något att rekommendera i slutet av en utbildning. Pluggade halvdant och klarade inte tentor som egentligen var ganska lätta. Vilket gjorde att jag blev obehörig till kurser som är ganska bra att ha när man söker jobb, ex, en kurs där man fick arbeta med riktiga kundprojekt vid IT-företag för att få erfarenhet. Det var verkligen inte kul att missa den kursen. Lägger inte all skuld på det, men praktisk erfarenhet hade nog hjälp en del vid arbetssökandet.

Kan berätta lite hur en genomsnittlig studiedag såg ut för mig. Studierna hemma var ok, vid Högskolan så hade jag inte lika bra uppskattning. Det tog alltid emot att jag oftast fick sitta för mig själv vid föreläsningarna, och raster/lunch. Inte alltid, men tillräckligt många gånger för at det skulle fästa sig hos mig. Detta är väl ändå det jag har kommit till att acceptera mest. Förstår ju alla inte kan vara vänner också eller det att inte alla måste få vänner, men anser ändå att min utfrysning är i alla fall en liten del varför det blev så.

Sedan så kom de hatade grupparbetena, som jag fasade över allt annat. Och då gillar jag egentligen att arbeta i grupp. Jag visste att jag nästan alltid fick lov att fråga minst 5 gånger i klassen innan jag hittade någon som kunde tänka sig att ha mig i sin grupp. Jag tyckte själv att jag faktiskt inte var så väldigt dålig att ha i en grupp, jag försökte verkligen att lägga ner ett bra arbeta de gångerna jag hamnade i en grupp med några. Ibland så struntade jag ens i att fråga och gjorde uppgiften själv. Ibland så frågade lärarna varför jag inte gjorde uppgiften i grupp, och jag visste aldrig vad jag skulle svara riktigt, svarade väl oftast att det passade bäst för mig, när jag egentligen hade velat svara att jag tyckte att Högskolan skulle slumpmässigt fördela grupper, så att ingen blev själv.

Det tog dock ett tag innan jag gav upp. Försökte bjuda in mig själv, när jag hörde att ändå ganska stora grupper i klassen skulle träffas och umgås, fick väl till svar att de skulle bjuda in mig, men så skedde inte. Jag tycker faktiskt det skulle vara mer ärligt att faktiskt säga nej, risken är annars att man bygger upp ett hopp och sedan faller hårdare i golvet.

Det var väl det om var det värsta, vetskapen över att man träffades och umgicks i klassen. Jag hade några ångestattacker då jag bröt ihop av att ex, se bilder eller meddelanden i sociala medier där man umgicks i klassen.

Ett tag så var det många som hörde av sig till mig, jag fick väl ett lite hopp varje gång. Men oftast så handlade det om att de ville ha hjälp med uppgifter. Det var säkert inget illa menat, men ibland har jag bara känt mig utnyttjad för att få hjälp med uppgifter.

Studieperioden avslutades också med någon form utav examensfest. Om bara alla hade fått information om plats tid, osv, tycker ju att sådant är helt okej och trevligt. Men för mig har det bara skadat, jag hade ju absolut också velat haft ett roligt avslut på studierna, och inte behöva uppleva nedstämdhet av alla bilder som mina klasskamrater delade med sig.

Jag har ju fått rådet att bara gå vidare, men lika kul som deras avslutningsminnen är, är mina lika traumatiska istället. Och jag tror ju faktiskt att jag hade mått så mycket bättre utav en bra avslutning på studierna.

Redan dagen efter avlutningscermonin så skrev jag lite tackmeddelanden till några i klassen, för att lycka till med sina karriärer och så, utan att ens få ett svar.

Men när jag nu har berättat om det, så vill jag ju berätta om det jag tycker varit positivt. All har väl egentligen varit trevliga, och känner ju inte att jag har haft någon elak mobbare eller så. Och jag tycker faktiskt det fanns några riktigt fina människor i klassen som faktiskt såg till att jag hade en del bra och faktiskt fantastiska dagar.

Jag ångrar en del att jag aldrig sa något om att jag kände mig utfryst, men man är ju ganska rädd att det bara ska bli värre. Ångrar också till viss del att jag inte berättade för de personer som jag förutom tyckte behandlade mig bra var välkomnande och accepterande emot alla i klassen, hur mycket jag uppskattade deras personlighet.

Det här har stört mitt psyke så mycket, så att det har funnits perioder där jag tvivlat på om jag någonsin kommer att bli återställd.

Antar att alla personer är olika, och reagerar på olika sätt. Personligen så tycker jag att jag är ganska extrovert, och att det då påverkat hur traumatiskt min studieperiod blev.

För den som är intresserad och inte vet så mycket om psykologi. Så kan man säga att extroverta personer tar energi ifrån omgivande personer, för att samla energi så behöver man umgås med andra personer. Medans introverta samlar in energi genom att vila, ex. efter att man har träffat personer.

Man kan ju tycka att det borde bara vara att gå vidare och komma över det. Men det är ganska svårt. Det har gått fyra år för mig, men enligt vad jag läst mig till, så tar det i genomsnitt sju år innan man kommer över en mobbnings/utfrysningssituation. Men förhoppningsvis så ska det inte ta så lång tid för mig.

För den som undrar så kan jag faktiskt ärligt säga att jag börjar känna att jag är på väg emot slutet av min dåliga period i livet.

Mina lärdomar främst till mig själv är att ta tillvara på alla fina perioder i livet, och att inte hålla inne med hur jag känner. Jag har ju haft extremt fina perioder i mitt liv, och de personerna ifrån mitt liv har absolut rätt att veta om det. Ni vet säkert vilka ni är, jag anser ju att ni är mina finaste vänner.

Jag vill ju inte att någon annan ska vara med om något sådant här, jag skulle inte ens vilja det för min värsta fiende, om jag nu skulle ha en sådan.

Utfrysning/mobbning i ex. studier eller arbetsliv är tyvärr ganska vanligt, 12 procent utav Sveriges befolkning varit utsatta kränkande särbehandling ifrån arbetskollegor, Mobbning på arbetsplatsen – en studie om det destruktiva ledarskapet och sociala klimatets betydelse. Jag har bestämt mig att jag ska försöka motverka det så mycket jag kan. Kommer absolut att säga ifrån om jag ser att någon i min omgivning utsätts för detta.

Inser också hur mycket gott kan det göra att fråga personer i sin omgivning hur de mår och så. Så det är något jag ska försöka göra till olika personer i min omgivning.

Förstår att ni tycker det är en tråkig text. Men jag är förstås glad om ni läst ändå hit, och reflekterar över texten.